känslan av tomhet är så påtryckande nuförtiden. det känns som om jag inte får luft på insidan, som om klumpen i halsen aldrig vill försvinna. jag ställer upp på saker som inte är jag, bara för att det är du som ber mig. jag tänker att känslan av tomhet kanske ska försvinna, eller iallafall bli mindre. men när jag tänker på tomheten så finns den där. hela tiden. den vill inte försvinna och jag är inte säker på att jag vill hitta orsaken till varför den finns där. jag tänker att innerst inne borde jag veta varför hålet i magen blir större för varje dag, varför jag känner mig ensam fast jag aldrig är själv. innerst inne vet jag nog. innerst ute vill jag inte veta. jag låter det vara. tills vidare.
varje gång du möter min blick vet jag vem jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar