your lips are like morphine

det som hände var väntat. tänker att det var på tiden.

jag är dum som någonsin trodde att det skulle bli annorlunda, dum som verkligen trodde på allting som du sa till mig. och det får jag äta upp nu. det är inte kul, men det funkar. jag överlever. som alltid. fast jag har kanske lärt mig någonting. ja, förhoppningsvis har jag lärt mig någonting.

idag är en sån dag.
alla dagar är sånna dagar nuförtiden.

If you want it, I want to.

jag kommer aldrig förlåta mig själv om jag låtit andra saker påverka oss negativt.

jag vet vad jag vill.
du vet vad du vill.
det borde vara det enda som spelar någon roll.

du fattas mig.

varje jäkla dag gör det ont i mig för att du inte finns längre. jag vet egentligen inte varför alla dessa känslorna bubblat upp nu, under det senaste halvåret. det har bara blivit så. efter din begravning stängde jag av allt som hade med dig att göra. jag tänkte inte på dig, ville inte minnas och ville inte känna. för när jag väl tänkte, och när jag väl kände så gjorde det ont. mer ont än jag vill att något i hela världen ska göra. så jag lade alla känslorna åt sidan.

det bubblar upp nu, för att jag vet att jag inte kan låta känslorna inte finnas. för jag saknar dig. jag saknar dig så att det gör ont i hela bröstet på mig. i hela magen på mig. i hjärtat. förr så visste jag inte att man kunde få så ont i hjärtat av saknad. jag vet nu. jag vet hur det känns att sakna någon så det känns som om kroppen går isönder innifrån. en millimeter i taget. jag vet hur det känns när ens hjärta inte är helt. mitt hjärta är inte helt. inte sedan du försvann.

du fattas mig. varje jäkla dag fattas du mig.