vågar inte ens närma mig

jag vet inte om jag någonsin kommer komma över dig. komma över det faktum att jag fnissar som en liten flicka varje gång du hör av dig till mig. jag vet att det aldrig kommer bli så fint som jag vill ha det. jag kommer aldrig få kalla dig min. men endå envisas jag med att hoppas. hoppas att du kanske känner lite mer än du egentligen tror. hoppas att du kanske tänker att någon dag är det vi. det värsta är att jag borde insett för så längesedan. när du valde att bli tillsammans med henne, och träffa mig i smyg. då borde jag insett. insett och lagt dig bakom mig. fast det är jag alldeles för dum för.

alldeles, alldeles för dum.

jag är så himla besviken på mig själv. att jag väljer att skjuta upp saker så pass mycket att jag inte hinner göra klart det jag måste ha gjort. jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. om två timmar ska min tenta vara klar. trots att jag kommit långt har lika mycket kvar. jag vill inte få ett u. men jag vet att jag inte har tillräckligt mycket kött på benen för att klara detta.

fan ta mig.

kanske lika äkta som den sommaren.

när vi ses så river du alla murar jag byggt upp för att skydda mitt hjärta från att bli krossat. då känns det som jag aldrig lämnat dig. då är vi fortfarande femton år gamla och nykära. utförskande och omedvetna om att runt om kring oss. då och endast då känner jag exakt de känslorna som bubblade i mig för sex år sedan. kanske för att din närhet är så äkta. exakt lika äkta som den sommaren där du var den jag älskade mest på jorden.

men vad vet jag om ensamhet?

jag känner mig förälskad utan att vara kär, och ledsen utan att ha någonting att gråta för. jag känner mig tom när jag har så mycket att vara full för. och så känner jag mig ensam fast jag är omringad med folk. fast mest så känner jag mig glad, otroligt lycklig för att jag mår så bra som jag gör, har så bra vänner som jag har, och för att min familj är den bästa man kan ha.

ikväll sover jag i min lägenhet själv för första gången. jag gillar det.

har aldrig vågat förklara.

mitt rum är tomt. det känns konstigt. och bra. känslorna är blandade. jag tror att jag kommer känna mig ännu mer ensam när jag bor själv. och jag kommer sakna allt här hemma. det vet jag.

mina känslor för dig, dom kommer alltid att bevaras.

första steget mot livet som vuxen.

känslan av panik i magen och i bröstet. att släppa taget och tänja sina gränser. jag faller utan skyddsnät, men jag har själv valt att ta steget ut för klippan. jag ska själv klättra upp och hålla mig fast. för jag vet att jag klarar det. första steget mot livet som vuxen. nu flyttar jag snart hemifrån.

kärlek vid sista ögonkastet

jag faller lika lätt för dig, som löven faller för höstvinden i oktober. utan att du ber mig är jag tillbaka på ruta noll. jag har inte kraften att stå emot dig. jag vill inte ha kraften att stå emot dig. att ha dig lite, eller att inte ha dig? jag väljer att ha dig lite varje gång. varenda gång.